Kjell

Hej alla som inte läser bloggen!

Nu har jag dragit i mig några fler böcker. Två av tre från Millenium-triologin och nu småläser jag Kjell på bussen.

Hejdå!

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Hej världen

Jag betvivlar att det ens är någon annan än jag som emellanåt kikar in här för att se om någon gammal kulturare läst något fint på sistone. Men vad är en bal på slottet?

Jag har i alla fall lyckats svälja Sugar, den stora tegelsten som legat på nattduksbordet sedan i somras då jag stukade foten i en tragisk gå-nerför-trappan-olycka. När semestern väl var slut och jag återgick till mitt kontorsjobb var det svårt att läsa men jag lyckades ändå finna ro i att läsa på kvällarna innan jag somnade. Minnesbilder av mig själv i tolvårsåldern spelas upp framför mig, den tid då jag slukade lättlästa ungdomsböcker på några dagar.

Att streckläsa är en konst! Men jag lyckades ändå göra mig av med Stieg Larssons första Millenium-bok. Den var... okej. Jag tänker fortsätta med de två andra och sedan se de svenska filmerna för att kunna göra en korrekt bedömning. Jag brukar vara ganska obstinat när det gäller trender jag själv inte velat (läs kunnat eller hunnit) haka på.

Men det där med trender har ju inte varit min grej va? Jag bara är och vet knappt varför eller hur jag ska vara. Så det var nog inte så märkligt när en av mina chefer, honom jag inte känner sedan barnsben, sade att han skulle ta med sig en bok till mig som jag skulle tycka om. Nu ligger den här framför mig. Pärmen är blodröd, ryggen svart och sidorna har kolsvarta kanter. Udda verklighet av Nene Ormes. På första sidan står dedikationen:

Till alla som någonsin känt sig udda, och till alla som vågat vara det.

Kapitel ett försvann på lunchrasten där det konstaterades att huvudpersonen vid namn Udda har märkliga drömmar och rött hår. Ja, jag tror att denna bok är något för mig.

/// Er wannabe-kulturtant och wannabe-speciell Karin

Det är svårt att inte förälska sig i en bok

"När hon torkar sig med särkfållen, märker hon att skenet från hennes två ljus börjat avta. Det ena är bara en så gott som nerbrunnen stump. Kommer hon att tända några nya?

Det beror på hur dags på natten det är, och Caroline har ingen klocka. Det är det inte många på Church Lane som har. Få vet vilket år det är eller ens att det antas ha gått arton och ett halvt sekel sedan en judisk bråkmakare släpades till korset för att ha stört friden. Det här är en gata där folk inte går och lägger sig för att det är kväll utan de somnar när ginet börjar verka eller när utmattningen inte tillåter mer våld. Det här är en gata där folk vaknar när opiumet i deras barns sockervatten upphör att hålla de små stackarna kuvade. Det här är en gata där de svaga kryper i säng så fort solen går ner och ligger vakna och lyssnar på råttorna. Det här är en gata som nås bara svagt, alltför svagt, av kyrkklockor och härolders trumpetstötar."

- Sugar av Michael Faber, sid 16

/// Er wannabe-kulturtant Karin

Patient 67

Vi svänger kraftigt mellan genrerna under sommarläsningen. Min semester har pågått i drygt en vecka och på den tiden har jag hunnit med att frisera hunden, skrubba skorstenarna, skapat en jämn solbränna, stukat vristen och läst en bok om självskadande beteende och lyssnat på en självbiografi. Jag har precis lagt ifrån mig den paranoida, svarta, film noir-boken vid namn Patient 67. Eller kanske mer känd som Shutter Island eftersom Martin Scorsese filmatiserade den 2010 med Leonardo DiCaprio och Max Von Sydow i de ledande rollerna.

Och vilken bok det är! Jag hoppade på mina kryckor ut i vårt renoveringsprojekt till kök och plockade på mig småkakor för att sedan hoppa tillbaka ut på verandan och fortsätta njuta av den spännande intrigen. Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig någon annan i huvudrollen än Leonardo. Vem kan annars spela den krigsskadade och intelligenta ederala sheriffen Teddy Daniels som skickas till Shutter Island, ett mentalsjukhus och fängelse i ett, för att leta reda på en förrymd patient.

Svenska deckare tenderar att vara SVT-manus som väntar på filmatisering (och tyvärr inte särskilt bra sådana). Denna bok är ett fantastisk manus, inte bara för den spännande handlingen utan främst för den kvicka dialogen. Den är... verklig. På något vis.

Det är den boken som har imponerat mest på mig på sistone: Patient 67 av Dennis Lehane.

/// Er wannabe-sheriff och wannabe-kulturtant Karin

Living on the edge

Jag älskar Top Gear och var givetvis hjärtekrossad när en av programledarna, Richard Hammond, kraschade svårt och föll i djup koma för fyra år sedan. Mirakulöst, för det är det enda ordet som passar, återhämtade han sig och är idag "helt normal". Kändisenligt skrev han också en bok om detta. En bok han döpte till Living on the edge och som handlar om hur han återhämtade sig men också om varför han är villig att riskera sitt liv för en kick och om hur han och hans fru var tvungna att lära känna varandra igen efter den svåra kraschen där han fick allvarliga hjärnskador.

Men boken i sig... Hans liv är rena rama yoghurtreklamen. Hans barn är fantastiska, hans fru är fantastisk, hans jobb är fantastisk och hela hans liv är en enda stor dröm. Det är förmodligen min svenska hållning till allt detta som gör att jag tycker att det är för mycket blaj i boken. Hade det varit en roman så hade jag nog tagit till mig den vackra kärlekshistorien på ett bättre sätt. Men eftersom allt är sant tycker jag att det är märkligt att en kändis går ut och skriver en bok om hur fantastiskt liv han har med sin hustru.

Men det är kanske bara den avundsjuka cynikern inuti mig som förbittrar sig över andras lycka.

/// Er wannabe-lycklig och wannabe-kulturtant Karin

Ett lysande rött skrik

Små citroner gula avslutades på tunnelbanan från Coney Island till Manhattans 207:e gata. Den är väldigt lätt och mysig. Jag satt inte tyst under hela pizzamiddagen och tänkte på den. Däremot kan jag sitta tyst och tänka på boken jag läser nu.

I vintras hittade jag den för tio kronor på ett fyndbord. A Bright Red Scream heter den och den är kanske Små citroner gulas motsats. Det är facklitteratur och handlar om självskadebeteende. En journalist har intervjuat psykologer, psykiatriker, forskare, läkare och framför allt de så kallade "cutters"; de som avsiktligen skär, bränner och slår sig själva för att klara av sina psykiska problem och trauman.

Förhoppningsvis kommer jag att lägga ifrån mig boken som en mer empatisk person. Och förhoppningsvis kommer jag att ha bättre förståelse för andra. Och för mig själv.

/// Er wannabe-psykolog och wannabe-kulturtant Karin

Ensamhetens vin

Det var en kort bok, på dryga 200 sidor, och de var fyllda med olycka och avsky. Missförstå mig rätt, boken var helt fantastiskt bra. Jag började att avsky Hélénes mor lika mycket som Héléne gjorde. Började blir sur på hennes spelande far (en person Héléne inte hade förmåga att ogilla). Den är fylld med passion, den där passionen som är så igenkännande i böcker från förra seklet. Karaktärerna är impulsiva, passionerade och egocentriska. De hävdar att de blir förälskade, en slags förälskelse som för oss år 2010 är helt otänkbar. Det finns ju inget djup i den, ingen kamratskap. Bara en känsla om att DU ska vara med MIG. Héléne ifrågasätter denna kärlek. Som när hon förför sin mammas älskare för att hämnas på henne.

"Du lät mig kyssa dig!" säger han.

Hélénes svar:

"Ja, men vad har det och göra med kärlek?"

/// Er wannabe-Don Juan och wannabe-kulturtant Karin

Ps. Har redan plockat upp en ny bok. Denna gång är det Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson.